Lyft din blick ... bortvältrad är stenen!

Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor och Salome var på väg till Jesu grav på påskdagens morgon. De hade köpt välluktande kryddor för att smörja Jesu kropp. Detta gjorde kvinnorna på den tiden för att hedra den som hade dött. Vanligtvis skedde detta omedelbart efter dödsfallet.

Jag tror att detta var kloka och praktiska kvinnor. Maria Magdalena var en kvinna som Jesus hade drivit ur sju demoner ur. Vilken befrielse, vilket under denna kvinna varit med om, vilken otrolig kärlek hon måste ha känt till Jesus. Men detta var också kvinnor som gripits av en stor sorg. Den de älskade och den de trodde på som Guds son nämligen Jesus Kristus hade dött och övergivit dem. 

Förmodligen sa de inte mycket till varandra på vägen till graven. Förstämningen var stor, kanske befann de sig fortfarande i chock efter Jesu död. Eller kan det ha varit så att de berättade för varandra om allt de fått vara med om i Jesu gemenskap. Och nånstans kanske orden om att Han skulle uppstå på den tredje dagen fanns i deras undermedvetna.

Ett stort gemensamt problem hade de. Hur skulle de få bort stenen som låg framför graven?
Jag förmodar att de gick med blicken fäst i marken, som man kan göra när man är totalt upptagen av sin sorg. Möjligen samtalade de om problematiken med stenen som låg framför graven.”Stor är den ju också och fullständigt omöjlig för oss att själva få bort. Hur ska vi då komma åt kroppen?"
 

Dags att tänka på det nu kan man ju tänka. Så stannar de till framför stenen … lyfter blicken och möts av det otroliga som hade skett: stenen var bortrullad! Undret hade ånyo skett! En högre makt hade gripit in och deras stora problem var löst!

Hur ofta gör vi inte likt kvinnorna? Hur kan våra stenar se ut? Det kan vara allt från bekymmer för familj och barn, arbetslöshet eller sjukdom till oro av global karaktär som framtidens klimatfrågor.
 

Vi bär problem för oss själva, känner oss glömda, övergivna, utsätter oss för självömkan, eller grips av uppgivenhet för att vi känner: Det är så lite vi kan göra. Vad glömmer vi? Jo vi glömmer, likt kvinnorna, att lyfta vår blick och se på Jesus. Han som i Petrusbrevet säger: Jag är er själs Herde. Håll er till mig jag skyddar er. Det är inte er uppgift att fajtas mot det onda, er uppgift är att hålla er till er tro. Håll er vaksamma och nyktra!

I Nya testamentet förknippas dessa två ord nästan alltid med bön. Ni ska vara vaksamma i bönen. Och då tänker jag att det här handlar om att hålla bönen på gång i sitt liv. Hur håller man sig vaken och nykter? Man ber till Gud. Detta är ett sätt att lyft blicken från sig själv och se på Jesus.
Då kommer vi att finna detsamma som kvinnorna fann: Stenen är borta!

Ber vi tillräckligt mycket? Här tror jag att vi alla kommer till korta.
Det behöver ingen av oss ha dåligt samvete för. För mig är det ett bra tillfälle att be när jag promenerar, för dig finns det säkert andra bra tillfällen. Jag tänker som så att det viktiga är vår syn på bönen. För att kunna lyfta blicken från mig själv och se på Jesus Kristus är det viktigt att vara en bedjande människa, samt inte minst vara medveten om bönens makt.

Snart går vi in i Stilla Veckan och får än en gång dela Jesu död och uppståndelse
Vi får säga till varandra: Lyft din blick – Stenen är borta – Jesus lever!
Vad ljus över griften Han lever o fröjd! Så önskar jag er en fin påsk

pastor Margareta