Se din konung kommer till dig

Så har vi börjat ett nytt kyrkoår. Vi har firat första advent med välkända sånger och pampighet överallt i vårt land. Som kontrast till all denna pampighet
som på intet vis är fel möts vi av en av de föreslagna texterna för Första advent. Den handlar om Jesu intåg i Jerusalem. Trots palmer och hyllningsrop för det med sig en skugga av tragedi och död. Vi befinner oss på måndagen i passionsveckan.
Ödmjukt kommer Jesus ridande på en åsna ... inte på en stilig häst som många förväntade sig att han skulle göra. Han mötte en stad full av fiender. Precis som vi idag vet att Jerusalem fortfarande är en av världens största oroshärdar.
Ja i det oväntade kommer han sittande på en åsna, där han sitter så lågt att han till och med då och då släpar fötterna i marken. På så vis befinner han sig i ögonhöjd med människorna som står utefter vägkanten och möter deras blickar. På detta visar han hur Gud och Guds Rike vill nalkas människorna. Detta bekräftas av julens budskap när Jesus föds i ett enkelt stall i fattigdom i stället för att födas i ett pampigt slott. Människorna hade väntat sig något helt annat.
Han möter människornas glädje och deras förhoppningar samtidigt som han själv är medveten om vart han är på väg. Jag tycker mig höra hans stämma: ”Mitt rike är inte av denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad till judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.”
Hur kommer Guds rike till oss idag? Finns det några portar på glänt idag? Javisst!
Vi har öppna dörrar gentemot idrottsvärlden genom idrottskonfa, genom bland annat partiledarutfrågningar mot det politiska livet, mot media där bl.a. Göran Skytte berättar att det händer oerhört mycket. Inom nöjesvärlden hittar vi artister med klara kristna förtecken.
Men den viktigaste porten för Guds rike att komma in i vår värld är våra egna hjärtan.
”Se din konung kommer till dig ödmjuk ...”
Ett nådens år ligger framför oss. Det är bara du och jag som bestämmer hur mycket vi vill öppna vår egen port. Och när Gud välsignar så gör han det med öppna ögon och i ögonhöjd.
Hosianna välsignad vare han som kommer i Herrens namn.
Med önskan om en GOD JUL
Margareta

”Vår Kallelse är att bli lite mer människa”

Följande är taget ur P O Engquists sommarprogram den 19 juli. Han för ett samtal med sin hund Pelle.
”Pelle har ett gåtfullt medvetande. Han förstår vad jag tänker, jag ska gå ut, han ska inte gå med.
Jag säger inget, men han känner en oändlig sorg. Jag sitter tyst i min stol, han ska med och hoppar på bakbenen av glädje.
 Han korresponderar, avläser mina hemliga signaler. Jag är rationell. Jag tror på förnuftet. Himmel och helvete är inte förnuftigt. Men om Pelle kan avläsa mina tankar: Borde jag inte vara ödmjuk? Det finns kanske mer som jag inte förstår? Det duger ju inte som Gudsbevis, men det finns så många andra som krackelerar så….Men vi skiljer oss åt på annat sätt. Jag tror inte Pelle funderar så mycket över meningen med livet. Finns det nån mening, hänger det ihop och varför? Finns svaret i en svart låda på havets botten som vi inte kan komma åt. Pelle! vad är poängen? Det här att vi är tillsammans är det det som är meningen? Pelle: P O, lägg av . En dag ska vi dö. Alla andra ska vi leva. Frågorna om meningen är en börda vi måste bära. Hoppfullt trevar vi vidare i dimman.

”
Vi människor äger många gåvor. Ofta kan vi höra om någon som har en fin sångröst: Tänk vilken gåva! Tänk vad han sjunger bra, oj vilken röst han har! Vad kul det måste vara att kunna sjunga som han eller hon! Javisst tänker jag- men vilket ansvar! Ibland säger vi: tänk vad härligt att äga mycket makt, att få styra och bestämma i ett stort företag, att finnas med bland de politiker som styr vårt land! Javisst – men vilket ansvar! Tänk att få vara kändis och vara omåttligt populär! Tänk att få uppträda inför en publik bestående av uppåt 75.000 människor! Javisst - men vilket ansvar! Det finns andliga gåvor som helandets eller profetians gåva. Ja vilka stora gåvor - men vilket ansvar! Hur använda alla dessa gåvor på ett rätt sätt? 
Så har vi den stora gåvan som P O Engqvist funderar över: att vara människa. Att vara människa är den absolut största gåvan som Gud gett oss, och den har vi alla fått. Vilket ansvar! Då passar Patricia Tudor Sandahls citat så fint in: ”Vår kallelse är att bli lite mer människa”.

Tankar som jag önskar vi kan ta med oss in i höstens arbete i Harbo missionsförsamling.

Det är dags för semlor ...

... och de flesta av oss äter semlor hela våren och tar inte fastetiden på så stort allvar.
Men egentligen ska de ätas för att vi ska laddas inför fastetiden som har sin start den 25 februari och sedan fortsätter fram till påsk. Fastan är fortfarande för somliga något man tar på allvar både för kropp och för själ.

Det finns en hel del kritik mot fastan, denna kristna tradition som inte syftar så mycket på välmående. En av kritikerna var den store profeten Jesaja. Han raljerar med dem som fastade och sa både fräckt och föraktfullt: En dag då man späker sig och hänger med huvudet och ligger i säck och aska.

Om man nu ska försöka försvara honom inför hans fräcka påhopp så kan det ju vara så att han hade dåliga erfarenheter. Han kanske retade sig på en viss dubbelmoral. Folk var å ena sidan noga med att fasta och utföra religiösa riter, men å andra sidan var de smarta nog att utnyttja lagens kryphål, ta mutor och se om sitt eget.

För Jesaja är fasta att lossa orättfärdiga bojor, besöka sjuka, ge mat åt hungriga. Fasta är att kunna avstå från egen vinning och fördel om en medmänniskas väl kräver det.
Dock la han till:

Då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.
Du skall bli som en vattenrik trädgård,
en oas där vattnet aldrig dör.

Jesaja 58

För den som vill pröva att fasta en smula under fastetiden finns ju möjligheten. Varför inte pröva? Att följa den väg som Jesus gick mot skärtorsdag och påskdag genom bibeltexter, musik och böner ger oss en möjlighet att på den vägen också se vår medmänniska och göra upplevelsen att gå från mörker till ljus.

Margareta

Lyft din blick ... bortvältrad är stenen!

Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor och Salome var på väg till Jesu grav på påskdagens morgon. De hade köpt välluktande kryddor för att smörja Jesu kropp. Detta gjorde kvinnorna på den tiden för att hedra den som hade dött. Vanligtvis skedde detta omedelbart efter dödsfallet.

Jag tror att detta var kloka och praktiska kvinnor. Maria Magdalena var en kvinna som Jesus hade drivit ur sju demoner ur. Vilken befrielse, vilket under denna kvinna varit med om, vilken otrolig kärlek hon måste ha känt till Jesus. Men detta var också kvinnor som gripits av en stor sorg. Den de älskade och den de trodde på som Guds son nämligen Jesus Kristus hade dött och övergivit dem. 

Förmodligen sa de inte mycket till varandra på vägen till graven. Förstämningen var stor, kanske befann de sig fortfarande i chock efter Jesu död. Eller kan det ha varit så att de berättade för varandra om allt de fått vara med om i Jesu gemenskap. Och nånstans kanske orden om att Han skulle uppstå på den tredje dagen fanns i deras undermedvetna.

Ett stort gemensamt problem hade de. Hur skulle de få bort stenen som låg framför graven?
Jag förmodar att de gick med blicken fäst i marken, som man kan göra när man är totalt upptagen av sin sorg. Möjligen samtalade de om problematiken med stenen som låg framför graven.”Stor är den ju också och fullständigt omöjlig för oss att själva få bort. Hur ska vi då komma åt kroppen?"
 

Dags att tänka på det nu kan man ju tänka. Så stannar de till framför stenen … lyfter blicken och möts av det otroliga som hade skett: stenen var bortrullad! Undret hade ånyo skett! En högre makt hade gripit in och deras stora problem var löst!

Hur ofta gör vi inte likt kvinnorna? Hur kan våra stenar se ut? Det kan vara allt från bekymmer för familj och barn, arbetslöshet eller sjukdom till oro av global karaktär som framtidens klimatfrågor.
 

Vi bär problem för oss själva, känner oss glömda, övergivna, utsätter oss för självömkan, eller grips av uppgivenhet för att vi känner: Det är så lite vi kan göra. Vad glömmer vi? Jo vi glömmer, likt kvinnorna, att lyfta vår blick och se på Jesus. Han som i Petrusbrevet säger: Jag är er själs Herde. Håll er till mig jag skyddar er. Det är inte er uppgift att fajtas mot det onda, er uppgift är att hålla er till er tro. Håll er vaksamma och nyktra!

I Nya testamentet förknippas dessa två ord nästan alltid med bön. Ni ska vara vaksamma i bönen. Och då tänker jag att det här handlar om att hålla bönen på gång i sitt liv. Hur håller man sig vaken och nykter? Man ber till Gud. Detta är ett sätt att lyft blicken från sig själv och se på Jesus.
Då kommer vi att finna detsamma som kvinnorna fann: Stenen är borta!

Ber vi tillräckligt mycket? Här tror jag att vi alla kommer till korta.
Det behöver ingen av oss ha dåligt samvete för. För mig är det ett bra tillfälle att be när jag promenerar, för dig finns det säkert andra bra tillfällen. Jag tänker som så att det viktiga är vår syn på bönen. För att kunna lyfta blicken från mig själv och se på Jesus Kristus är det viktigt att vara en bedjande människa, samt inte minst vara medveten om bönens makt.

Snart går vi in i Stilla Veckan och får än en gång dela Jesu död och uppståndelse
Vi får säga till varandra: Lyft din blick – Stenen är borta – Jesus lever!
Vad ljus över griften Han lever o fröjd! Så önskar jag er en fin påsk

pastor Margareta

Riktning och rotfäste

Jag besökte för några år sedan S:t Davidsgården i Rättvik. En vackert belägen retreatgård i det natursköna Dalarna. Under tystnad tillbringade jag fyra dagar där. Eftersom jag tycker om att vandra så utnyttjade jag dessa möjligheter fullt ut, njöt av det den vackra bygden och utsikten utöver sjön Siljan. Under dessa promenader så var det två ord som fyllde mitt inre och som jag vill dela med mig av. Ibland går vi vilse i våra egna tankar och behöver hjälp för att hitta rätt. För mig var det så. Jag blev klar över hur viktigt det är för min tro att ha en klar riktning och ett tydligt rotfäste i mitt liv.

Vi vet alla att ibland blåser det ordentligt i våra liv. Det kan vara relationer som är svåra både i hem och på arbete, det kan vara bekymmer med sjukdom eller problem av annan karaktär.
Då hamnar vi lätt i obalans och vår tro utsätts för påfrestningar av olika slag. Våra känslor kan ta överhanden och styra oss och då tappar vi lätt riktningen i våra liv. Oavsett känslor, förutfattade meningar, intellekt, vilja, behov av försvar får jag försöka att ha riktningen klar för mig. Riktningen är och skall vara Kristus och vetskapen om att jag är älskad rakt igenom av Honom. Vi får ta hjälp av Jesus och låta Honom vara vår förebild. Jesus var alltid på väg i rätt riktning. Han blev aldrig ett offer för självömkan, utan behöll riktningen vad som än hände.

Mitt rotfäste och min botten finns i Kristus och i hans totala kärlek till mig. Jesus kämpar för var och en av oss. Hans kärlek är evig och sviker aldrig. Människor kan svika och det gör ont och kan vara svårt att förlåta, men Gud sviker aldrig. Vi behöver inte kämpa för att nå människors uppmärksamhet, vi kan vila i den Gud som i stor kärlek gett oss sin son Jesus Kristus. Till detta får vi återkomma gång på gång när vi känner att livet är svårt för oss.

I denna botten detta rotfäste finns och växer trons tillit. Vi får vara rotade i kärleken och växa precis som plantan växer i jorden. Trons riktning och rotfäste kan hjälpa oss att finna en inre stabilitet i våra liv och påminna oss om att vi får ta emot Guds kärlek, ty Gud är kärlek.
I Kolosserbrevet 2:6 kan vi läsa: ”Ni har alltså lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom, allt fastare i den tro som ni har undervisats i, och låt er tacksamhet överflöda.”

Margareta

våga växa vila vandra

Läser igenom ett utskick från Svenska Missionskyrkan centralt. Läser intresserat, men förväntar mig inget speciellt. Men så ”faller mina ögon” på fyra små ord: våga växa vila vandra. Vilka bra ord! Så många tankar fyra enkelt uppradade ord kan sätta igång. Vilken utmaning det går att läsa in i dem …. och samtidigt en vila. Inte blir det sämre av att jag upptäcker att dessa fyra ord är tema för Missionskyrkans konferens i Stockholm 13-17 juni.

”Våga – det finns en sorts mod som växer fram i mötet med Jesus Kristus. Ett mod som gör att vi vågar välja nya vägar och se nya möjligheter. Ett mod som hjälper oss att våga ifrågasätta ett orimligt livstempo. Som hjälper oss att finna former för vila och återhämt-ning. Ett mod som också utmanar oss att vandra vidare mot växt och mognad” skriver Göran Zettergren, missionsföreståndare och Susanne Molin, kyrkosekreterare i den folder jag läser.

Utifrån de fyra orden blir min önskan och vision för våren 2007: Jag önskar oss många möten med Jesus Kristus, som enskilda medlem-mar och som församling. Möten som fyller oss med mod att våga. Mod att våga växa och utvecklas hela livet. Mod att våga ta steg som Herren kanske har kallat oss till länge, men där vi har tvekat.

Mod att våga säga ifrån, att göra omprioriteringar, när livet snurrar i för högt tempo. Mod att våga ta ett steg fram, att ställa sig till förfogande, när krafterna och inspirationen flödar och vi känner en inre längtan: jag vill tjäna Herren med det här! Mod och tålamod att invänta den yttre kallelsen från församlingen.

Låt orden våga växa vila vandra tala också till dig och lyssna in om, och i så fall vad, Jesus kan ha att säga just dig, utifrån dessa ord, denna vår.

Hälsningar

Bodil